Här kommer Mona G och månadens Kåseri. Det är Mona som skrivit hela texten och jag har inte gjort några större ändringar på detta utan vill att hennes text skall vara som den är. / Christian på Dansbandssidan.com
Här kommer det första av mina små kåserier och berättelser från min långa musikaliska resa. Från liten blyg och tjock lantis från Steninge, till där jag befinner mej nu
Idag får jag göra skivor med några av Nashvilles förnämsta musikanter. Vem kunde tro det? En del dråpliga anekdoter blir det, men den röda tråden kommer att vara de händelser som gett mej glädje, lycka och kraft att fortsätta i dryga 53 år som artist. Samt att fortfarande vara förälskad i att sjunga och skiva mina "livsnoveller".
Det var en gråmulen höstdag 1974. Jag satt och sömmade på den, tyckte jag, femtioelfte knappen på en klänning som en kund skulle komma och prova. Jag gick då på Stureskolan i Halmstad med inriktning på dam och herrkläder.
Plötsligt ljöd en ringsignal från Frökens (ja, läraren hette så då) lilla rum. Efter en minut kom hon ut och sa att det var samtal till mej. Till mej???Jag tog nyfiket luren.Det var en sådan med sladd...
Inte visste jag att detta samtalet skulle bli en början på det liv jag alltid drömt om sedan jag var fyra - fem år gammal!
"Din låt kom på en elfte plats på SVENSKTOPPEN," hördes en glädjestrålande och upphetsad röst säga!!!Det var från grammofonbolaget Elektra i Stockholm ,Rune Andreasson, tekniker och inspelningsansvarig som ringde. Jag hade spelat in min första låt, På väg hem där någon månad tidigare.
Ja, då var himlen lite närmre, och min lycka visste inga gränser! Den första och största av mina drömmar hade slagit in.
Min stora kärlek har alltid varit att sjunga. Som en tjock, blyg men ack så envis sjuåring tjatade jag mej in på Nyårsrevyn i Halmstad och fick då sjunga en låt. Jo ,jag fick artiga applåder. Tror att jag sjöng Kära mor, min förkärlek till sorgliga låtar fanns redan då, just det!
När jag fick sjunga till ett band, så var det en sådan otrolig känsla, så då fick jag än mer blodad tand. Sjunga, det var DRÖMMEN för mej.
Sedan fick jag min älskade mamma att följa med mej på olika talangjakter, som då fanns i nästan varenda buske. Mina föräldrar skilde sej när jag var 11 år, därför var lilla mamma med de flesta gångerna som ovärderligt stöd. Då fanns ju inte Idol eller Fame Factory, så det enda sättet att komma fram var just på dessa med eller mindre välordnade talangtävlingar. Med också varierande priser, allt från en ros till en check på en resa...
Jag började i pappas orkester vid 14 år, och blev lite mer scenvan. Efter ett otal andra och tredje platser på olika tävlingar, så blev det då ÄNTLIGEN min tur att vinna! Kvällspostens Sommarchans med final i Malmö på Moriskan blev den stora lyckan. Lasse Holmqvist som programvärd och Tollarpans trio kompade, och jag hade min tolvsträngade Ovation gitarr med mej. De var moderna på den tiden, men stämde nog aldrig riktigt... Hur ska man få tolv strängar att stämma...
Så kom då äntligen resultatet och det stod klart att lilla jag VUNNIT Kvällspostens Sommarchans 1974 med älskade countrydängan "Try a little kindness". Om Himlen var närmre innan, så hade den definitivt hittat ner och lagt sej till ro hos mej i Malmö, denna livsavgörande underbara lyckodag. Christer Borg, legendarisk journalist på Kvällsposten skrev i tidningen och det blev ett helt mittuppslag." Mona med lockarna", tror jag att rubriken var... Ja, milde tid, undrens tid var inte förbi, inte alls.
Första pris, nu snackar vi ett ordentligt pris, var en skivinspelning på anrika Elektra i Stockholm. Jag hade precis skrivit min första låt ," På väg hem" och den spelade vi in på rullbandsspelare i pappas garage med bandet, som då hette Curt Jurgens. Om den var sorglig? Ja, så klart, man bör givetvis klargöra sin stil redan från början. Skivbolaget blev mäkta förtjust i den (härligt när folk har god smak, hi hi) Så pappa och jag åkte till Stockholm för att göra Inspelning i Elektra studion, belägen i Solna, om jag minns rätt. Till min ofantliga glädje möttes jag av rena superduperproffsligan som skulle spela på min låt.
I dagarna högaktuella, duktiga Ingela " Pling" Forsman var producent! Lika vänlig och rar då, dom nu. Marcus Österdahls orkester spelade. Där ingick icke helt okände Janne Shaffer, som faktiskt lånade min gitarr, den stämde givetvis bättre nu... En ära att han använde min gitarr. Douglas Westerlund satt bakom trummorna. Ja, ni förstår att det var överväldigande, det är bara förnamnet. Mitt sångpålägg gick väl hyfsat trots att jag förstås var lite förkyld. Men "Pling"och de andra verkade nöjda och glada.
Nu var det bara att vänta på mixning, några veckor senare dök singeln upp i brevlådan, och jag glömmer aldrig den glädje och stolthet jag kände när jag höll min första skiva i min hand. Total LYCKA LYCKA. En skiva med en egen låt, drömmen hade blivit sann till sist. Det lönar sig att aldrig ge upp, glöm ALDRIG det. Ni som tvivlar, för det gör vi nog alla nån gång.
Ja, det blev en elfte plats på Svensktoppen, och den spelades också snabbt in av två dansband. Duktiga Tommy Elfs och Karlstads Örjans. Jag var naturligtvis mycket stolt och glad över deras fina versioner av min första egna låt. En fantastisk början på den långa ros och givetvis också törnbeströdda musikaliska vägen, där jag fortfarande har glädjen att få vandra. Jag hoppas jag får gå där länge till. Att förstapriset också innehöll ett TV program i Polen (!) det kan vi ta i något av kommande avsnitt av mina kåserier.
